USA till Kanada på 221 dagar
Ni minns kanske Marcus Perfjell som vi skrev om i förra numret av Trust Magazine? Han som driver eget företag till vardags, men som pausar ekorrhjulet för att uppleva ett äventyrligt liv på två hjul. Så vårt motortema får kompletteras med manuell benkraft – från USA till Kanada den här gången. Häng med på Marcus spektakulära resa!
Sju månader efter att jag cyklat från Göteborg till Nepal var det dags för nästa äventyr. Att cykla 800 mil från Florida i USA till Vancouver i Kanada.
Inget fågelkvitter, ingen bris, inte ens ljudet från insekter hörs. Det enda jag hör är min flämtande andning och ljudet mina cykeldäck gör mot den av kor stampade sanden delvis täckt av kaktus. Det enda jag känner är den bultande huvudvärken och hur min snustorra tunga instinktivt försöker fukta mina spruckna läppar. Det enda jag ser så långt ögat når är massiva berg av sandsten vilka utgör kanjoner mycket svåra att korsa på cykel. Solen står högt på himlen, inte ett moln i sikte. I natt blödde jag så mycket näsblod att jag var tvungen att sova på sidan. 72 timmar utan vatten i nära 40-gradig värme på 2000 meters höjd, utan chans att söka skugga släpandes på en 70 kilo tung cykel. Jag har tappat bort mig i de nordligaste delarna av Chihuahuaöknen i New Mexico, mellan Albuquerque och Laguna Pueblo.
Jag visste mycket väl att jag packat alldeles för lite vatten och helt fel mat; en burk med bönor, jordnötssmör och tre tortillabröd men jag ville testa mig själv, på riktigt. Känslan av att ingen vet var du är och du har ingen möjlighet att ringa efter hjälp fick mig att hitta sidor hos mig själv jag enbart läst om i böcker och sett på film. Det är både det dummaste och bästa beslut jag tagit.
I genomsnitt spenderade jag ungefär sju timmar om dagen på sadeln. Resan tog mig 221 dagar. Färden startade i Orlando Florida i slutet av december 2019 och avslutades på Vancouver Island i Kanada augusti 2020. Efter bara några dagar i Florida stöter jag på mitt första märkliga möte. En man iklädd enbart kalsonger skjutandes på en kundvagn fylld med kläder och wellpapp. Han stannar mig och tittar mig djupt i ögonen, tar ena handen från kundvagnen och greppar min handled. Han släpper inte blicken under de fem minuter vi talar, utom vid ett tillfälle då han tittar upp mot skyn och ropar högt: ”God commands me to jump from this bridge and you´re coming with me!” Jag höjer på ögonbrynen och svarar vänligt men bestämt: ”Nej” medan jag vrider mig ur hans järnhårda grepp och cyklar vidare.
När jag några veckor senare cyklar genom Louisiana bjuds det på regn sju dagar i sträck. Jag stannar till vid en restaurang längs med Mississippifloden. Ägaren låter mig övernatta i restaurangen om jag testar deras insjökräftor, så jag köper en skaldjurstallrik. Innan stängningsdags berättar restaurangägaren att de har haft tre inbrott det senaste året och nu installerat ett larm. Detta larm måste stängas av då jag ska sova på golvet i matsalen. Han överräcker ett hagelgevär: ”If they come, they come through that door”, han pekar mot köksingången och fortsätter: “If they´re more than one, try getting them all in one shot!”. Jag som enbart skjutit lerduvor en gång i mitt liv blir smått nervös av att hålla i ett skarpladdat hagelgevär. Ägaren ser detta och ropar på sin son, Clay, som tar med mig ut på baksidan och låter mig prova fyra olika skjutvapen som vi avlossar ned i Mississippifloden.
Två dagar därefter cyklar jag på en grusväg genom ett naturreservat väster om staden Alexandria i Louisiana. Det är ensligt. Fåglarnas kvittrande avbryts plötsligt av den bil som kör upp bakifrån och tvärnitar sidledes framför mig vilket stänger av min färdväg. Jag stannar hastigt och leder cykeln till förarsidan där rutan vevas ned. Sydstatskepsen täcker de nästan svarta ögonen och det buskiga grå skägget gör den grötiga dialekten närapå oförståelig. Mannen presenterar sig själv som Walker och bjuder in mig på middag i sitt hus som ligger 15 kilometer ned den väg jag nu cyklar på. Självklart tackar jag ja. Vägen blir snävare ju längre in i reservatet vi kommer.
Walkers hus är förfallet. Rutorna är övertäckta av upptejpade tidningar och sydstatsflaggor. Tre kamphundar vankar lojt över gräsmattan när jag cyklar upp till bostaden. Han hälsar mig välkommen samtidigt som han kastar en smällare efter en av hundarna och förklarar att rådjuret han skjutit medan han satt på toaletten i förmiddags nu ligger i grytan och är redo om några timmar. Vi diskuterar Jesus på verandan. I samma stund upptäcker jag att min mobil inte ens tillåter nödsamtal. Mina obehagskänslor växer sig allt starkare och jag frågar Walker var närmsta granne bor. Han tänder sin andra joint, pekar mot skogen och svarar: ”About a mile that way”.
Vi går in i huset. Min blick möts av fem gevär i vardagsrummet och en stereo som spelar gospel på hög volym. Walkers humör svänger fortare än en pendel under kvällen. Ena sekunden är han glad och skrattar - andra sekunden gråter han och skriker. Till mitt förnufts stora förtret väljer jag att övernatta, kramandes en kniv i vänster hand och pepparspray i höger. Något i Walkers ögon resonerade med min intuition som sa till mig att stanna. Han är den obehagligaste människa jag någonsin mött men morgonen efter hade han packat min väska full med mat och vinkade av mig på min fortsatta färd mot den amerikanska västern.
Klockan är 03:25. Jag vaknar av att regnet och haglet smattrar mot tältet, vinden tilltar i styrka och jag öppnar sovsäcken och går ut. Enbart iförd kalsonger i fem plusgrader säkrar jag stormlinorna först på kortsidorna och sedan långsidorna. In i tältet igen, huttrandes torkar jag av mig med handduken och hänger upp den på linan som löper parallellt med taket. Aluminiumstängerna som fem minuter tidigare höll mitt tält i en upprätt position kränger nu in mot mitten av de kraftiga stormbyarna. ”Kommer de knäckas?” …hinner jag tänka, precis innan en av dem sviktar så häftigt att den örfilar min kind. Jag ryggar tillbaka ned mot luftmadrassen för att nästa vindpust inte ska peta ut ett öga. Jag kryper ned i sovsäcken och knäpper den hela vägen upp, det stramar runt ansiktet.
Det är omöjligt att sova, tältet fladdrar likt en lössläppt spinnacker och det är en situation ingen vill befinna sig i. Ensam i ett naturvårdsområde, där det inte finns någonstans att värma sig om tältet ger vika. Jag är utlämnad till hoppet. Det är då det sker, stången som håller upp vestibulerna tränger på ena sidan genom tältduken och river upp en 15 centimeter lång reva, regnet sprutar blixtsnabbt in, likt en läckande damm. Som tur är når Colorados plötsliga stormar lika snabbt klimax som de uppstår ur tomma intet. Tjugo minuter efter att jag säkrat tältet hör jag återigen fågelkvitter. Jag är nu lugn som en filbunke men blöt som en hund. Min dunsovsäck suger utan min vetskap upp det resterande vatten som samlats vid sidan av luftmadrassen, vilket jag märker först vid uppstigningen tre timmar senare. Min sovsäck håller inte längre en temperatur i närheten av komfort och jag väljer snabbt att ta på mig kläder.
Samma dag når jag staden Manitou Springs i vilken jag möter upp en vän och går ut för att ta min första öl på fyra månader. Vi spelar biljard och skrattar tillsammans med barägaren som berättar sina roligaste minnen genom de 20 år han drivit stället. Vi sätter oss i baren och samtalar med två kvinnor varpå en man på andra sidan börjar blänga hotfullt på mig. Jag vinkar till slut över honom och han ställer sig bakom mig, lägger händerna på mina axlar och viskar högt i mitt öra: ”People like you easily dissapear in small mountain towns, you don’t belong here.” Jag förstår att mannen är intresserad av en av de kvinnor vi samtalar med och han är kraftigt berusad. Jag ber honom att lugna sig. Situationen blir för en stund ganska obehaglig men lugnas ned av att jag drar ett skämt där jag bjuder på min påstådda dumhet och förklarar att inget illa är menat av vår oskyldiga konversation med kvinnorna. Mannen släpper sin aggressivitet för en stund och vi tar en selfie i vilken vi ler för att avsluta vårt samtal. Jag ropar efter bartendern. Han berättar att det är ett harmlöst lokalt fyllo som han gärna slänger ut ifall han ställer till med fler problem. Denna bild är den sista som togs på denne man innan han greps av polis en timma efter vår konversation för mord på en annan man längre ned på gatan. Dränkt i en barnpool.
Jag cyklar vidare upp mot Wyoming, med dess slätter fulla av starka sidovindar, snötäckta bergsmassiv och grizzlybjörnar som precis gått ur ide. Björnens starka luktsinne sätter stopp för mitt jordnötssmörsätande i tältet om kvällarna. Nu hänger jag min mat i träden. Fyra meter från marken, två meter från trädstammen. Inget i tältet får lukta mat, allt packas om. Tandkräm, skäggvax och deodorant ligger nu i matväskan i stället för i necessären. Middag lagas minst 150 meter från tältet och kläderna som använts vid matlagningen hängs över cykeln för att vädras.
Jag cyklade de tre sista månaderna av min resa i områden som har svartbjörn, grizzlybjörn, puma, bisonoxe och varg. Alla var de beskyddande av sina nyfödda, alla var de något jag inte vill stöta på, alla var de i sin naturliga miljö. Det var jag som gjorde intrång och det var jag medveten om. I början av min resa var jag lyrisk över att möjligtvis få komma att se björn. Väl framme i Vancouver hade jag stött på sammanlagt 27 stycken.
Jag är numera nystartad egenföretagare. När jag skriver denna text gör jag det på ett skrivbord fyllt med färdiga reklamtryck. Dessa skall monteras i plaströr och bli så kallade nästa-kundpinnar som snart når matvarubutiker för första gången. Att starta eget företag är en fantastisk resa mycket lik mina äventyr på cykel. Jag beträder ny mark varje dag, vet inte vad framtiden utvisar och behöver vara fokuserad nästan dygnet runt. Jag kan dock alltid resa mig ur stolen, gå ut i köket, öppna kranen och släppa på drickbart vatten. Efter min upplevelse i öknen är det lika fantastiskt varje gång, det kommer alltid finnas med mig.