Mannen bakom Sveriges mest sedda biofilmer

Humorn har följt honom som en röd tråd genom livet och yrkeskarriären, men strängarna på

lyran är många fler än så. Lasse Åberg är konstnären, grafiska designern, manusförfattaren,

filmregissören, skådespelaren och musikern som de flesta svenskar förknippar med filmkaraktären Stig Helmer. Kultfilmen Snowroller ligger till grund för det personliga mötet i Åbergs Museum.

TEXT: Tobias Ivarsson / FOTO: sf och Max Åberg

Jaha, hur gör vi det här? Äh, här har du armbågen grabben, säger Lasse Åberg som efter en coronasäker hälsning visar mig in. Vi går runt och tittar på den enorma samling konst som Lasse har på museet i Bålsta. Det är en pigg 81-åring som visar runt i lokalerna.

– En gång när vi gick här inne på museet möter jag en tjej med sin dotter som utbrister: ”Mamma, mamma, titta där går han som gjorde barnprogrammen som farmor tittade på när hon var liten”, och då känner man ju att man hållit på ett tag. Vi stannar vid ett hörn i museet. Där har Lasse samlat memorabilia från alla filmer om Stig Helmer Olsson. På väggen hänger skidorna som tagits fram på Brändströms Mekaniska i Ormträsk. Stig Helmers anorak, byxor och brun/gula mössa med tofs sitter på en provdocka nedanför. Bakom den på väggen hänger ”Kiss me, I’m Norwegian”-mössan som Ole Bramserud bär. Och det är anledningen till besöket – filmen Snowroller. Den, tillsammans med de andra filmerna om Stig Helmer Olsson, har blivit en del av svensk kulturhistoria. Men de har inte fått så stor plats på museet i Bålsta. Han är extremt konstintresserad, Lasse.

– Jag kan väl lite beskriva det så här; jag har fem böcker om film, och 15 hyllmeter om konst. En bra illustration av mitt intresse, berättar Lasse. Det kommer väl från när jag var 19 år och gick på Konstfack, fortsätter han. Då var det ett stort skifte inom konsten på mitten av 1900-talet. Popkonsten. Den passade mig som handen i handsken. Popkonstens mantra är lite ”hittar du inget inom en meter som du kan måla, rita eller skapa av så är du ingen riktig konstnär”. Du kan ta vad som helst, en ölburk eller en serieruta. Och som Andy Warhol säger ”Allt är vackert”.

– Det gillade jag och började lite ljummet att samla på seriefigurer. Disney-figurer. Tänkte att jag ska använda de här som modeller i mina bilder. Och så blev det också. Till slut, många år senare, hade jag så många verk att jag blev tvungen att öppna ett museum.

Drömmen om att teckna

Man kan ju undra vad han hade gjort annars. Om han inte kommit in på Konstfack. Om han inte varit en av de 20 bland 250 sökande. Vilket Lasse själv svarar på innan jag hinner ställa frågan.

– Om jag inte kommit in på Konstfack kanske jag hade varit kvar på det där bokförlaget jag jobbade på när jag var 18 år. Min sista fasta anställning. Det var bra och det var kul. Ett levande lager att jobba på där man kunde sitta och tjuvläsa på hyllorna. Jag blev en legend på det bokförlaget för att jag var så lat och arbetsskygg. Satt hellre med en bok i något hörn när jag borde göra andra saker.

Var kreativiteten kom ifrån vet han inte riktigt. Båda föräldrarna skröt om att de inte kunde dra ett streck. Inte hans bror heller. Så de kallade honom släktens lilla geni som ritade hela tiden. Redan vid tio års ålder drömde han om att bli tecknare och det var det han satsade på, inte brandman eller polis som de andra barnen han umgicks med drömde om.

– Moster Birgitte från Sandviken sa en gång ”du ritar så fint att det ser tryckt ut”. Då kände jag att det kanske kunde vara rätt.

Lasse berättar att hans farfar var väldigt kreativ. Han var smed och konstsmed och var med på hemslöjdsutställningar. Så det måste väl vara därifrån det kreativa kommer. Han täljde små fåglar som han målade naturtroget. ”En händig gubbe helt enkelt”. Det är väl dessa gener som spillt över på barnbarnet och fått Lasse att vilja skapa.

Trazan och Banarne en succé

Filmerna kom senare. Lasse började på TV med att göra korta filmer ihop med Ardy Strüwer. Små etyder och pantominer som hette saker i stil med Söndagsseglaren och Se upp i backen. 1976 kom ett erbjudande om att göra julprogram på SVT som sedan blev Trazan och Banarne. Det var ett lugnt tempo i programmet liksom Lasses egen karaktär Trazan. Sedan fick Klasse Möllberg vara motpolen, en ADHD-apa, som Lasse kallar det. De kunde ligga tysta nästan en minut på bästa sändningstid och bara gosa i kojan. Istället för att köpa in dyr musik började Lasse göra egen musik till programmet. Musik som tog dem långt. Trazan och Banarne spelade på Hultsfredsfestivalen 1997 med bröderna Rongedal i kören och 15 000 personer i publiken. Det blev en succé. Så pass att de sålde ut Globen två gånger på samma dag i december 1998, året efter med 18 000 sålda biljetter.

Det blev ett riktigt bananskal rakt in i filmbranschen. Lasses vän Bosse Jonsson ringde upp honom. Han hade slutat på TV och startat produktionsbolag. Bosse hade sett de små kortfilmerna på TV och ville träffas och prata lite film. Han frågade om de skulle kunna testa att göra en svensk komedi som inte var åt Åsa Nisse-hållet utan mer igenkänningshumor.

– Han hade gillat idéerna till mina pantomimer. Det var stumma filmer, men han tyckte om upplägget och arbetet bakom. Herrarna Åberg och Jonsson hade ett möte. Där föddes idéer som sedan blev sju långfilmer som driver med vuxenvärldens lekar, utspridda mellan 1979 och 2011. Tillsammans har de idag spelat in över 300 miljoner kronor. De mest inkomstbringande svenska filmerna någonsin.

– På första mötet listade vi några tänkbara ämnen. Repmånad, som ska vara så som alla tjejer har hört när killar pratar om lumpen. Sedan Sällskapsresan med charterreferenser. Ett tacksamt ämne, som går att överföra till både sol och snöklädda berg. Bosse hade en stor jävla Colin Archer-båt och kunde en del om sjölivet. Så det blev en naturlig uppföljare där vi tittade närmare på skärgårdslivet. Därefter kom ju golf-boomen.

En spegling av oss svenskar på filmduken

När de spelade in Den ofrivillige golfaren fanns det 250 000 listade golfare i Sverige. Efter att filmen gått på biograferna under ett års tid fanns det 500 000 registrerade golfare i Sverige.

– Vi ville hitta massrörelser som alla kan känna igen sig i. Hålla upp en spegel och visa hur vi svenskar gör i olika sammanhang. Efter det första mötet satte de igång.

– Vi började harva med första filmen som blev ”Repmånad”. Det var den längsta processen. Militärfarser står inte högt i kurs på Filminstitutet. Februari 1979 kom så det färdiga

resultatet, Repmånad. Startskottet för deras igenkänningskomedi. Den fick dåliga recensioner av kritikerna. ”En film som rider på fördomar och billiga snabba vitsar” enligt Svenska Dagbladet. Men blev en stor framgång på biograferna och sågs av 1,5 miljoner biobesökare.

– Det finns en liten myt om att filmerna fått dålig kritik. Det är ju inte helt sant. Men det var några recensenter som inte tycker om den här sortens film och skrev ner dem lite. Men det är ju inte kul att få dålig kritik, det kan jag säga. När folk undrar vad jag tycker om det brukar jag säga ”vad tror du en att en lyktstolpe tycker om hundar?” som svar på det. Att se lite dålig humor då och då piggar upp.

Morbror Stig Helmer

Lasse Åbergs karaktär hette inte Stig Helmer i Repmånad.

– Vi tyckte det var lite intern humor och kul att använda oss av Bosse Jonssons pappas namn, Helge Jonsson. Men så tänkte jag till nästa film att Helge Jonsson har för lite nördklang. På första manuset till ”Sällskapsresan” heter han Stig Harald. Men så kom jag på att jag har en morbror som heter Stig Helmer. Det är kul! Efter Repmånad och Sällskapsresan blev Lasse mer och mer känd. Vilket var både bra och dåligt.

– Det triggade mitt ego och fåfänga men det är inte alltid så kul att bli igenkänd. Jag säger som Ingemar Stenmark ”He ä för myck titt, pek å visk” om att vara känd.

Vi tar våra kaffekoppar och går vidare genom Lasses museum. I en intilliggande byggnad slår vi oss ner i ett par fåtöljer intill ett förråd fullt av saker som inte får plats i museet och fortsätter vårt samtal. De gråa dagarna i lumpen byttes ut mot helt andra tongångar i Sällskapsresan och senare Snowroller. Var kommer idéerna till ditt alp epos från?

– Jag brukar svara som Hasse Alfredsson, att det kommer från en liten firma i Tyskland. Nej då, det är som vanligt. Hårt arbete med dramaturgi och bestämma sig kring ämnet och hur vi ska använda rollfiguren Stig Helmer. Vart ska han åka denna gång? Nu blev det alperna och Verbier, som vi döpte om till Kirchberg, berättar Lasse.

– Just Kirchberg blev det för att Linjeflyg hade spypåsar på flygplanen som var tryckta i Kirchberg. Ett litet privat skämt. Sedan visade det sig att det finns runt 25 Kirchberg.

Först åkte de ner till Alperna och trodde att de skulle hitta på något. Men det hände ingenting. Idéerna uteblev. Lasse och Bosse bara spelade kort hela tiden. Planen var att de skulle ha påbörjat arbetet 1983. Men de la ner projektet helt enkelt, åkte hem och satte igång året efter.

Lasse gör affischen innan filmen

Vad var roligast med arbetet kring Snowroller?– För- och efterarbetet är alltid kul. Jag gillar att skriva dialog och manus. Filmningen är rätt så jobbig faktiskt. Både för att jag står framför kameran och sedan bredvid kameran och regisserar allt. Då blir det rätt betungande för mig, men jag var omgiven av duktiga medarbetare så det funkade jättebra.

– Överlag var det en kul inspelning. Upp tidigt på morgonen innan någon annan var ute och så åka ner till inspelningsplatsen på nypistad manchestersnö. Efter en lång dag så var det hem i sorbet och blötsnö på trötta ben.

– Tur med vädret hade vi också. Vi flög ju upp med helikopter under en scen och ville ha en solig, vacker dag. Resultatet blev verkligen strålande.

Hur gick manusskrivandet till med Snowroller?

– Jag är ju grafisk formgivare i botten. Vill tro att jag är den enda regissören i landet som börjar med att göra filmaffischen. Sedan kommer filmen. Jag låter den växa fram i manusskrivandet som jag sköter, därefter träffas jag och Bosse. Då får han vara lite besserwisser och ha synpunkter. Efter det mejslar man fram manuset på samma sätt. Det är kul jobb tycker jag. Speciellt att hitta på vad folk ska heta, vad de ska ha för jobb och åsikter, berättar Lasse. Allt arbete med manus och dialogskrivande är post it-lappar som flyttas hit och dit. Sedan börjar det alldeles underbara jobbet med att lägga ord i folks mun. Då har man all makt.

– Det ska ju alltid finnas någon liten prinsessa som Stig Helmer, ”prinsen”, träffar. Det ska alltid finnas någon skurk eller någon dryg jävel och så vidare. Det blir rätt så bundet. Men jag tror publiken skulle bli väldigt besviken om man inte jobbade på det sättet. Om Stig Helmer skulle dö på slutet skulle det inte vara så roligt.

– Jag tror det slutade med att vi filmade efter fjärde manuset till Snowroller. Man skriver ju om det flera gånger för att få ordning på det. Förtexter och eftertexter tycker jag också är kul att hålla på med. Det grafiska som ramar in hela filmen.

Starka kvinnokaraktärer

Apropå prinsessa. Kvinnorna i dina filmer är ganska starka tjejer kan man tycka. Om man jämför med tjejer i andra filmer från mitten av 80-talet.

– Ja, det stämmer, det är rätt starka kvinnor. Både mamman och tjejer han träffar. Men de har modersinstinkter som ska vårda Stig Helmer.

– Mannen som ”kan” och ska lära kvinnan som redan kan, men låter sig hunsas för husfridens skull. Den typen av man finns ju på riktigt. Honom har vi alla sett. Till exempel han som ska lära sin fru tyngden på dalskidan i Snowroller och han som ska lära sin fru att laga mat i storm i S.O.S., berättar Lasse. Jag kan komma på mig själv att vara precis sådär, fortsätter han, och då får jag en skammens rodnad på kinderna. Min fru skrattar rått åt mig när jag försöker förklara saker som jag inte kan, som hon kanske redan kan.

De fick lite manushjälp av Viveca Lärn, tidigare Sundvall, som berättade hur tjejer är och gör i olika situationer. Det var inget mål de hade att ”nu ska vi göra starka kvinnokaraktärer”. Det föll sig rent naturligt för Lasse. Både i Sällskapsresan och Snowroller är tjejerna vinnare. Kvinnorna är starka.

– Sista repliken i Repmånad är ”Gud vad karlar är barnsliga”. Men jag försöker inte fjäska för feminister. Det har inte varit någon strategi, det är bara så jag upplever världen. Jag har bara gjort grupperingar som jag sett och då har jag väl sett att kvinnorna varit de starka och roliga. Jag har varit omgiven av starka kvinnor, allt från morsan och farmor till min fru.

Bästa svängen Hökarängen

Citaten i Snowroller har blivit väldigt kända och man hör dem titt som tätt än idag på skidorter över hela världen där svenskar dyker upp. ”Tyngden på dalskidan, älskling”, ”In Sweden we call it a kick”, ”Bästa svängen, Hökarängen!” för att nämna några. Hur var arbetet med att skriva dialog?

– Det är kul, på samma sätt som jag berättade om att jag gillar förarbetet. Det går ihop lite med att man leker Gud och bestämmer om karaktärerna, hur de är och vad de säger. Snowroller utspelar sig i alpmilö. Hur ser din egen skidbakgrund ut?

– Jag har åkt en del skidor. Mina första skidor var ett par långa Elan och ett par låga knäpp-pjäxor. Urusel utrustning för en lång och gänglig man. De hade precis öppnat en skidbacke i Dorotea där min fru kommer ifrån så vi började åka där och jag tog lite lektioner. Jag var väl runt 27 år när jag började åka skidor.

– Jag var med i Snöresors testpatrull några år och då åkte jag rätt mycket skidor. Vi i testpatrullen gjorde fem orter på en vecka. Det var jätteroligt att köra genom hela systemen och sedan vidare till nästa by på kvällen. Käka lite middag. Upp igen nästa dag och köra genom nästa system efter frukost. Så man kan säga att man har sett rätt mycket av Alperna. Klasse Möllberg har svensk, fransk och amerikansk skidlärarexamen. Du nämnde att du kört med Snöresors testpatrull. Men i övrigt, har du någon utbildning?

– Nej, men jag är god vän med Felix St. Clair, en av våra sista riktiga äventyrare, så jag har fått åka på roliga äventyr med honom. Och då har vi åkt med rätt bra skidåkare, Patrick Vallençant bland andra. Och inte minst med Ingemar Stenmark när vi gjorde ”En vit bok” åt Snöresor.

– Så jag har sett mycket skidåkning och varit med om en hel del. Jag var väl ingen lysande skidåkare men jag åkte skidor. Och det var kul. Skidklubben Samurajerna från Hökarängen, hur kom du på dem?

– Det finns alltid sådana gäng i backarna som skiter i andra och bara dånar fram. Så det är väl blandade galningar som gett upphov till det gänget. De var rätt kul att jobba fram. Och deras glädjerop ”Bästa svängen, Hökarängen!” har fått en liten hyllning i Hökarängen, där någon gjort en grafittimålning av uttrycket.

– Det finns ett fik där också som heter just Bästa Svängen.

Topp tre av de mest sedda biofilmerna

Flera av filmerna har blivit en del av svensk populärkultur. Lasse vill hoppas och tror att de hittat rätt tonträff i sina filmer. Så här är vi svenskar. Så här gör vi svenskar. Så här talar vi svenskar. Lite korrekt och löjeväckande. Och siffrorna från biobesökarna visar resultatet. Tre av de mest sedda svenska filmerna på bio är gjorda av dig. Hur känns det?

– Ja du. Det är lite svårt att ta in tycker jag. Filmerna är gjorda med lätt hand och med gott humör. Jag är jättestolt att folk gillar mina filmer och att repliker och citat lever vidare. Att folk ”leker filmen” på skidorter. Inte minst från första filmen där folk ska trycka på juice-knappen i taket på flygplan.

– Jag har hört att Snowroller visas på bussresor ner till Alperna. Det är ju kul. Förutom att ni är ganska lika till utseendet, det är trots allt du som spelar Stig Helmer. Hur mycket av dig finns det i honom och hur mycket Stig Helmer finns det i Lasse Åberg?

– Vi har samma sävlighet på något sätt. Sedan är han mer öppen och ärlig medan jag kan ha en mer förslagen framtoning. Han är nog mer sympatisk.

– Stig Helmer tror ju gott om alla, är en vänlig och oskuldsfull antihjälte som är oerfaren och inte kan så mycket. En karaktär som stöter på patrull och gör bort sig. Han är inte så kul i sig men han drabbas av saker.

– Sedan är Stig Helmer lite barnslig och leker med tåg. Jag önskar att jag hade lite mer av Stig Helmer i mig, avslutar Lasse.

Några ambitioner om göra film eller skådespela fanns det från början aldrig. Men under arbetets gång insåg Lasse att han var som klippt och skuren som den där tafatta karaktären i rollen som Stig Helmer.

– Efter filmerna har jag fått flera erbjudanden om att spela andra roller i teatrar, som jag kategoriskt har tackat nej till. Jag är ju ingen skådis. Jag njuter inte av att stå på scen. Är det någon av karaktärerna som du är nöjd med eller som var extra rolig att skapa?

– Ja, det är de här lite mer utmejslade karaktärerna, som Direktör Jönsson. Han som ska lära sin fru att åka skidor. Och Ole Bramserud, en lättsam och glad besserwisser. Han var också rolig att ta fram.

Inga tankar på att göra långfilm

Snowroller hade premiär under slutet av 1985, för 35 år sedan. Om du skulle göra om filmen idag, hur skulle den se ut då?

– Eftersom jag inte åkt skidor på 15 år själv har jag ingen aning om hur det ser ut idag. Jag vet att det hänt mycket på utrustningssidan och att skidorna och materialet är mycket bättre, men det har inte hänt så mycket på övriga fronten. Själva proceduren att åka iväg är likadan. Och Alperna är sig likt. Folk där åker bra. Folk där åker dåligt. En del dricker lite för mycket vin och annat på lunchen och bryter benen. Så jag tror att det är en rätt cementerad bransch att skildra. Det händer inte så mycket mer. Samma med charterresan. Den skulle vi nog göra likadan om vi gjorde om den idag.

Vilken scen var roligast att filma?

– Det var mäktigt att filma scenen när vi åker upp med helikoptern högst upp på toppen för picknick-scenen. Sedan att få avsluta det hela med att åka puder hela vägen ned med jättevacker utsikt och fantastiskt bra väder. Verkligen vild natur utan lift upp. Det var en fin scen.

Hur känns det att ha skapat ett sånt mästerverk som håller än idag?

– Jag är rätt stolt över det. Den är lite som Kalle Anka på julafton. De visas ju årligen runt jul och nyår då filmen utspelar sig. Klart det är smickrande. Och jag slickar i mig.

Vad hade du för mål och förhoppningar med skapandet av Snowroller?

– Jag ville göra en kul film och är ingen cineast och filmskapare på det sättet. Jag hade aldrig några tankar på att göra långfilm. Det kom med frågan från Bosse Jonsson. Det finns andra som Colin Nutley, Lasse Hallström och andra som verkligen brinner för film och är film. Men i mitt fall var det en uppgift som skulle lösas kan man säga. Och det gjorde jag med glädje.

Passfoto och flygplansjuice att minnas

När direktör Jönsson med familj ska ta sina passfoton till liftkorten kommer det ut en karta med fyra bilder på dem. Filmade ni det på plats?

– Det är en av alla tagningar som blev resultatet på fotoarket som kommer ut ur maskinen. Sedan visade det sig att när vi var klara och samlade ihop utrustningen kom en holländsk familj som sett oss – och gjorde samma sak efteråt. Haha. På allvar? – Ja.

Hur många försök gick det åt för att sätta tagningen?

– Svårt att säga. Det var ett gäng. Sedan fick man fuska och sätta ihop det bästa.

– Det är roligt det där. Den scenen med passfotona och juice-scenen på flyget i filmen innan är båda bara små korta scener på några rader i manuset, men de har verkligen stannat kvar hos tittarna och blivit klassiker. Pratar man om Sällskapsresan och Snowroller är det oftast de scenerna som nämns. Kunde alla skådespelare åka skidor, eller fick ni sätta någon av dem i skidskola?

– Alla sa att de kunde åka skidor. Det kunde alla. Utom en. Tysken Franz Hanfstingl som spelar Rudi med restaurangen i backen, han kunde inte åka skidor. Så där fick vi ta in en stand-in när han skulle åka. Om ni skulle göra en helt ny film om Stig Helmer idag, vad skulle den handla om då?

– Massföreteelser som alla kan relatera till. Jag själv är neofob. Jag har ingen bil. Inget körkort. Jag har ingen dator. Jag blev påtvingad en iPad. Min fru har en mobiltelefon men jag har ingen. Så det kanske skulle handla om det här teknikraseriet. Stig Helmers förhållande till ny teknik. Det kanske är lite tunt som ämne men man kan nog göra lite kul grejer kring det när Stig Helmer ska köpa nya saker och så vidare. Kanske inte duger helt som tema men det är något som alla pratar om nuförtiden. Om barnen som inte rör på sig. De bara sitter framför sina skärmar, får taskig hållning och dålig kondition.

– Jag är med i något som heter Pep Generation och gjorde deras propagandafilm. Det är en organisation för att sprida kunskap om barn och ungdomars hälsa och att få ut dem att röra mer på sig. Där kanske vi har något för nästa film om Stig Helmer, säger Lasse. Men ett sådant projekt, att göra en ny film, tar ju två och ett halvt år av ditt liv. Ska jag göra en till film får jag göra en grundlig läkarundersökning innan jag sätter igång.

Har du något speciellt minne från inspelningen av Snowroller?

– Det var en väldigt fysisk inspelning. Vi gick upp otroligt tidigt och åkte iväg med första liftarna. Jobbade och filmade hela dagen. Åkte upp och ner, upp och ner. Filmade och åkte skidor. Det var ju kul, men tog på krafterna.

– Det var en scen som vi fick ta om en massa gånger. Vid den där skidtävlingen i slutet av filmen, som slutar med att Stig Helmer fastnar i en hang glider. Jag och Jon skulle bara säga några enkla rader men hamnade i någon fnissattack och vi tvingades göra över 15 omtagningar innan vi fick ordning på den där scenen. Det blir ju lätt så att man spär på. Till slut är det hysteriskt och man bara skrattar.

Lasses liv en jobby

Hur tror du personer som jobbat med dig skulle beskriva dig?

– Lugn, på gränsen till sovande. Och – hoppas jag – snäll. Inga större utbrott. Kanske på gränsen till för snäll. Sedan hoppas jag att de tycker att jag är påhittig.

Filmerna fick inte bara rosor i början, men efter succén med Sällskapsresan fick Lasse ta emot Ingemar Bergman-priset för att han bidrar till att locka så många besökare till biograferna. Den filmen ligger fortfarande etta på listan över flest besökare i landet. Lasse Åberg har även fått Svenska Humorprisets hederspris till Gösta Ekmans Minne. Ett guldur för lång och trogen tjänst, som han kallar det. Att han tycker det är så roligt att jobba har han en förklaring till.

– Jag lärde mig ett ord häromåret, jobby. Och det kan väl beskriva hur mitt liv har varit. Jag har jobbat med min hobby. Lasse jobbar än idag och håller igång. Trots att han uppnått en ålder av 81 år skrotar han runt på museet i Bålsta och jobbar där.

– Det är fortfarande glädjefyllt och så spännande. Om man har valt ett kreativt yrke slutar man inte. Jag kommer säkert att teckna tills pennan ramlar ut handen på mig och man faller baklänges. Det är meningsfullt tycker jag. Och hans målande har blivit en terapi för Lasse.

– Jag har alltid en teckning som ligger, som jag går och målar på. Jag använder det lite som terapi kan man säga. Jag filar på någon teckning och lyssnar på musik. Det är ju olika hjärnhalvor så det kan man göra. Jag behöver det som vilopauser. Jag får en så kallad kattklocka när jag tecknar. Jag blir omedveten om tid. En katt kan ligga framför ett mushål i tre timmar och strunta i vad klockan är. Samma fenomen sker med mig när jag ritar och när jag läser. Jag glömmer bort tiden och det behöver man göra lite då och då.

Men filmerna var inget han hade planer eller drömmar om.

– Jag är ingen cineast. Innan jag träffade Bosse hade jag inte en tanke på att göra film. Det fanns inte i min värld. Och nu har det blivit sju filmer. Ibland får jag nypa mig i armen och tänka efter. Är det verkligen jag som har gjort allt det här?