1000 mil på två hjul

Om du vaknar mitt i natten och inte kan sova. Tänker du då att ”det skulle vara kul att cykla till Nepal”? Det var i alla fall precis vad Marcus Perfjell blev sugen på, den där sömnlösa natten för tio år sedan. 2017 blev den vakna drömmen verklighet, och det var bara början. Vi möter äventyraren och affärsmannen Marcus som upplever – och inte bara lever – livet.

Att skriva ett reportage om någon som Marcus Perfjell, som gjort något så udda och äventyrligt som att cykla 1 000 mil på nio månader – från Göteborg till Nepal – känns förminskande. Det kräver snarare en hel bok, men vi börjar så här. Och låter Marcus berätta mer om sitt senaste äventyr på två hjul i nästa nummer av Trust Magazine. 

Hur får man en så galen idé, att cykla tusen mil? Med bara cykel och packning som sällskap. 

– Haha, ja det är det många som har undrat. Men det här var något jag velat göra länge. Och idén kom till mig redan 2011. 

– Jag vaknade mitt i natten och kunde inte somna om. Jag hade min farmors kloka ord i huvudet, att ”livet är ett äventyr menat att uppleva”, och insåg att jag ville hinna uppleva så mycket som möjligt. Inte fastna i ekorrhjulet. 

Marcus började googla där mitt i natten och hittade David Lagercrantz bok om äventyraren Göran Kropp, ”Göran Kropp 8000+”, som han läste två gånger på tre dagar. ”Det här vill jag också göra” var kontentan av alla insikter, och tankarna på ett äventyr mejslades ner till en frågeställning. Hur tar man sig till Nepal utan att flyga? Det mest sociala sättet – att cykla – blev svaret på den frågan. 

Alla kan cykla

Det hade kanske inte varit en normal men åtminstone förståelig plan, att cykla tusen mil, om Marcus varit en erfaren cyklist. Men han hade cirka tio cyklade mil i ryggen – de senaste tio åren! 

– Den detaljen fick många att ifrågasätta mitt beslut. Att jag som inte ens kunde laga en punktering och knappt suttit på en cykel i vuxen ålder skulle ta mig till Nepal på två hjul. Och jag håller med om att det säkert lät helt galet, men jag ville visa att vem som helst på riktigt skulle kunna genomföra samma resa. 

– Jag hade en hyfsat god fysik, men tre månader innan avtramp slutade jag styrketräna. Planen var att vara en vanlig motionär som lyckas med något som kräver mer psykisk styrka och pannben än en vältränad kropp. Jag hade rent teoretiskt koll på min packning och en GPS till min hjälp. Resten skulle få lösa sig under resans gång. 

Det skulle dröja sex år innan drömmen om ett äventyr blev verklighet. Marcus fortsatte leva ett ganska ordinärt Svenssonliv, med sambo, jobb och ”nästan Volvo”. Han har jobbat med försäljning i många år och innan han sa upp sig 2017 jobbade han på ett företag som sålde kundpinnar. Det vill säga den där pinnen som avskiljer butikskundens varor på kassadiskens transportband.

– Det blev många turer med kundpinnen i fokus. Företaget jag jobbade på innan Nepalresan såldes och när jag kom hem igen fick jag frågan om jag ville komma tillbaka till verksamheten. Då hade jag börjat planera för min andra resa, till Nordamerika, men 2019 hörde de av sig igen och då hoppade jag på. Med kravet att få styra upp jobbet mycket som jag själv ville. 

Kundpinnar ett familjeföretag

Under sommaren 2020 valde Marcus att avsluta sin anställning då det inte fungerade som han ville. Efter någon månads betänketid valde han sedan att starta eget och i november samma år var kundpinnar.se ett faktum.

– Jag trodde fortfarande på produkten men hade andra tankar och idéer kring försäljningen. Nu har jag kontroll på hela kedjan och jobbar mot helt nya kunder, berättar Marcus, som har sällskap i företaget av sin bror och sin far. Den sistnämnde mest som ”ett moraliskt stöd”. 

– Kundpinnen är ju en icke-fråga för 99,9 procent av befolkningen, men det är en grym reklamyta. Och det går bra nu. Bara idag har jag skrivit tre nya avtal, säger Marcus och ler.

Vi återkommer till milen på cykelsadeln. Viljan att lyckas och att våga verkar vara röda trådar både i karriären och privatlivet. Även att jobba hårt från grunden och inte söka efter genvägar. 

– Jag är ju inte den första som cyklar i världen, men jag är ute efter det enkla, äkta och avskalade. Det finns mängder av kreditkortscyklister som hyllas och följs i media, men för mig var det här ett äventyr för mig själv och min cykel, med oförglömliga möten och upplevelser längs vägen. 

Begreppet kreditkortscykla, för er som också undrar, förklarar Marcus med att många som uppmärksammas för sina cykelstrapatser har med sig hela team på resan och checkar in på hotell på nätterna. De lagar inte sina egna punkteringar, tillagar mat på spritkök eller tältar på någons gräsmatta i främmande land. 

Gästfrihet på främmande språk

En bra cykel kändes som en bra start på färden och Marcus tog kontakt med Trek Bicycle Store i Göteborg. Som reagerade ungefär som de flesta gjorde när han berättade om sina planer. 

– De undrade om jag var helt dum i huvudet. ”Man måste träna minst ett år för en sådan resa”. Själv hade jag ju helt slutat att träna. Men de gillade idén och jag sponsrades med cykel samt kläder från min huvudsponsor GORE Wear, som lockades av mitt enkla, oproffsiga upplägg. 

Nu går det som nämnt inte att korta ner Marcus resa till ett kort reportage. Men han berättar med värme om den gästfrihet och vänlighet som genomsyrade hela resan. Hur helt obekanta människor öppnade upp sina hem, bjöd på middagar, erbjöd tält- och sovplats och kommunicerade utan att prata samma språk. 

– Det är otrolig skillnad på människors bemötande, beroende på var i världen du befinner dig. Generellt upplevde jag de fattigaste länderna som de mest välkomnande. När jag cyklade genom Tyskland till exempel fick jag väl ett ”hej” på tre veckor. I Indien handhälsade jag på i snitt 200 människor per dag. 

– Jag hade som mål att träffa och prata med så många barn som möjligt. Höra deras syn på lycka och livet. Trots språkförbristningarna kom jag i kontakt med otroligt härliga människor och vissa har jag kontakt med än idag. 

Siktar på världsrekord

Att resan är målet kan Marcus skriva under på. En resa som inte gått som tåget hela vägen, som bjudit på många olyckor, ett trasigt knä, läskiga likväl som häftiga möten, dåligt väder, ensamhet och otrygghet. Det sistnämnda dock bara i en förort till Helsingborg. 

Nepal gav dig mersmak och du började snart planera för nästa resa, genom Nordamerika. Vad har du kvar på din önskelista? 

– Jag måste först och främst bygga en plattform för att bli pappa. Inte bara cykla. Nu har jag flickvän också så familjelivet är inte oviktigt. Men jag är fortfarande sugen på äventyr. 

– Jag skulle gärna vilja bli den första som cyklar från södra till norra Korea! Det har ingen annan gjort, ännu, och jag har tagit de första spadtagen. Det tar dock mellan fem och sju år att skaffa visum, så det är ingen resa man gör spontant. 

Det känns som att Marcus Perfjell tagit fasta på farmors visdomsord. ”Livet är ett äventyr menat att uppleva”. Läs hans egen berättelse om den tvåhjuliga resan i Nordamerika, bland grizzlybjörnar, mördare, religiösa fanatiker och svårslagna naturupplevelser, i nästa nummer av Trust Magazine! 

Fakta
Namn: Marcus Perfjell

Ålder: 31

Jobb: Egenföretagare

Privatliv: Sambo

Youtube: Viviracci

Bästa cykelminnet: Att få en högtidsceremoni hållen i min ära på en skola i Indien.

Värsta cykelminnet: När jag cyklade vilse och spenderade 72h i New Mexicos öken utan tillgång till vatten.

Ett gott råd: Res med ett öppet sinne! Det är först när man ser världen med egna ögon som man förstår hur vänlig och vacker den är.