Joanna Swica

Tevetittande läsare känner säkert igen henne. Den ärliga, raka skånskan som måste vara den enda deltagaren – någonsin – som lyckats se stark, cool och moderiktig ut i en Robinson-tävling. Hon är sitt eget varumärke och kan checka av titlar som löpcoach, personlig tränare, skapare av nätverket Friendcation, pr-byrådelägare, poddpratare och öppenhjärtig influencer. Som gjord för ett porträtt i Trust Magazine med andra ord!

Vi träffar Joanna Swica i Stockholm city, på pr-byrån Kallt Ljus som hon driver tillsammans med Maria Vukotich. En gammal källarlokal där de renoverat, målat och pimpat allt själva. Något som Joanna säger att hon aldrig mer kommer göra om. 

– Vilket hästjobb vi har lagt ner här! Från sunk till fashion, det gör man inte på en kafferast men nu är vi nöjda. De enda som inte trivs här är blommorna, säger Joanna och vrider på tulpanvasen. De saknar dagsljus. 

Joanna och jag har träffats förut, som de bevakande och skrivande personer vi är. Första gången var på en tågperrong, inför en pressresa till Mackmyra Whiskyby, och som brukligt presenterade vi oss alla för varandra och vilka plattformar/tidningar vi representerade. Jag reagerade och imponerades av Joannas svar, ”jag är mitt eget varumärke”. 

– Det var ovant att presentera sig så då. Det är snart tre år sedan jag startade mitt aktiebolag och det hela började kännas mer ”på riktigt”. Tidigare hade jag haft ett bra jobb som nätverkskoordinator på SOS International och världens bästa chef. Men jag ville annat. 

– Jag tränade och tävlade, gick på event och hade det flådigt vid sidan om det vanliga jobbet. Jag levde lite som en kameleont i två olika världar, så på papperet låter det idealiskt. Men jag är väldigt plikttrogen och ville inte missbruka den lojalitet jag kände för chefen, som alltid gav mig ledigt för att kunna tävla, och jag insåg hur omöjligt det var att ge hundra procent i båda världar. Så jag sa upp mig. Och grät. 

Friendcation förenar och berikar

Träning har en stor och viktig roll i Joannas liv. Framför allt efter återkomsten till Sverige, som föregåtts av en period utomlands där hårdträning legat långt ner på prioriteringslistan. Man konstaterar snabbt att Joanna är en all-in-människa, så den tid och energi som hon la ner på egen träning började generera i kundförfrågningar och uppdrag. 

– Det började hända en hel del när jag satte fokus på träning. Jag insåg att det vore klokt att plugga och få sina kunskaper på papper också, så jag utbildade mig till PT och löpcoach. Samtidigt hamnade jag lite i en identitetskris. ”Vad är jag egentligen?”. 

Det egna varumärket, med kommunikation i huvudrollen, mejslades fram mer och mer. I den här vevan hade Friendcation vuxit sig stor och stark. Det kvinnliga nätverk som Joanna grundade för fyra år sedan, ihop med kompisen och kollegan Louise Johannesson. 

– Vi insåg att det finns så många kvinnor i vårt digitala nätverk som vill mötas och göra saker IRL, så med Facebook som utgångspunkt låter vi människor med samma intressen mötas, aktiveras och uppleva saker ihop. 

Det är drygt 10 000 medlemmar i den digitala gruppen, en imponerande siffra, och det är alla åldrar, bakgrunder och platser i landet representerade i Friendcation. Under åren har man hunnit arrangera flera staycations i Sverige, vinresor i Toscana, weekend i Tel Aviv och mycket mera. Närmast på tur står bland annat Åre i augusti, träningsresa i Grekland och de otroligt uppskattade yoga- och kajakträffarna vid Pampas Marina i Stockholm. Destinationsmarknadsföring med nöjda parter på alla sidor, kan man kort sammanfatta det hela. 

– Jag skulle kunna prata i timmar om Friendcation specifikt – men framför allt allmänt om det här att stötta och lyfta varandra, som vi faktiskt gör i vårt nätverk. Det förekommer inget näthat, jag tror att jag bara har raderat en enda negativ kommentar från Facebook sedan start, vilket måste anses som unikt. 

Nättroll med rätt att döma

Vi stannar lite vid ämnet. Kvinnor som stöttar varandra. Och kvinnor som inte gör det. 

– Det är det som är det härliga med Friendcation. Man söker sig dit av en anledning, du hittar event som du är intresserad av, du blir tipsad av en vän och du märker att resorna vi presenterar faktiskt blir av. Alla är välkomna och man vill vara en del av det härliga gäng som gruppen utgör. Dessutom är Louise och jag alltid med, inte bara som arrangörer utan som två i gänget. 

– Vi skapar gemenskap och gör verk-lighet av den anonyma tillvaron i en Facebookgrupp. Många kommer gärna ensamma på våra resor. Vi börjar alltid med en roundtable, där var och en får prata om sig själv, och det kan bli ganska känslosamt. Det är flera som tycker det är skönt att få ”lämna ryggsäcken hemma” och bara vara sig själva, där och då. 

När vi pratar om kommande resor till Grekland landar vi åter vid fenomenet hissa eller dissa. Kollegan Louise har en tämligen nyfödd son, som kommer att få följa med när det är dags att reka plats och aktivitet. 

– Vi vet båda redan nu hur kommentarerna kommer att se ut under en sådan resa. ”Hur kan du som är nybliven mamma åka utomlands med bebis”, ”ska du inte vara hemma och ta hand om ditt barn nu”, ”man måste prioritera om livet när man får barn” och så vidare. 

– Ena stunden ska vi kvinnor ta för oss och ha blomstrande karriärer, men så fort vi får barn förväntas vi stanna hemma. Det visar ju hur långt vi INTE har kommit gällande jämställdhet. Och är det några som är duktiga på inlindade förolämpningar så är det kvinnor. Ofta grundat på avundsjuka eller mossiga värderingar. 

Joanna berättar med ett leende att det säkert kommer sticka ännu mer i mångas ögon att deras båda pojkvänner följer med på rekognosceringsresan till Grekland. Som deras sällskap, som sköter bebisen när Friendcation-grundarna jobbar. Inte tvärtom. 

Är man en publik person, med öppenhjärtig blogg, podd och ständigt uppdaterade sociala medier får man räkna med reaktioner och kommentarer. Som oftast är positiva, betonar Joanna, men hon fascineras över alla som ger sig rätten att kommentera utseenden. 

– Jag vet inte hur många gånger jag får höra att jag borde le oftare. Att jag ser så bister ut, framför allt nu när jag syns mycket i Robinson. Som att det är receptet på att fånga allas gillande. Dels har jag inte full rörlighet kring min mun, då en svår cykelolycka under ett träningspass förstörde både nerver och känsel i ansiktet. Dels är det någon förlegad uppfattning om att vi kvinnor ska le och vara glada hela tiden. 

– Din likability borde inte mätas i antal leenden. Det är det du står för och hur du agerar som har betydelse. 

Utmana och våga vinn

På tal om Robinson. Vi drar inte hela historien bakom kulisserna här, men det var inte första gången som Joanna fick frågan om att vara med i tävlingen. Sedan är hon ju inte som alla andra, i positiv bemärkelse, för det var först när hon fick veta att tävlingen skulle äga rum i Sverige som hon tackade ja. Så Fiji, sol, värme, stränder och mat fick nobben. Men Haparanda, myggor, fyra årstider på några veckor och nästan obefintlig föda – det ville Joanna uppleva. 

– Haha, ja men det var ju det som gjorde det extra lockande! Lite grisigt, totalt oglamoröst och dessutom en chans att få göra något som aldrig gjorts förut – Robinson Sverige. 

– Det jobbigaste av allt var att hålla allting hemligt. Min pojkvän och mamma fick veta, men inte ens syrran anade var jag var och vad jag gjorde. Och då ska du tänka på att jag lägger ut något i mina kanaler flera gånger per dag, så jag fick ljuga ihop en story om att jag behövde digital detox. I tio veckor. 

Att våga och säga ja före nej verkar vara ett motto som Joanna anammat. Att starta pr-byrå och ge sig in i retailbranschen – med denimmärket Abrand som ett av varumärkena – är bara ännu ett exempel i raden av uppdrag “som händer”. Som liksom livet inte blir helt enligt utstakad plan.

– Jag säger som klyschan att man vinner inte utan att våga. Och vinsten för mig är inte räknad i kronor, det handlar främst om att jag vill utmana mig själv. Jag vill lära mig enligt den beprövade try- and error-metoden och outforskad mark lockar mig. 

– Makt är däremot inte lockande alls och jag har inga ambitioner att erövra världen. Men jag vill inte tänka ”what if” – jag vill testa och göra, även om det blir galet. Lite som med skidåkning. För två år sedan hade jag inte ens åkt skidor och nu gör jag det gärna så fort jag får chansen. Fast jag lägger mig fortfarande ner om backarna känns läskiga, säger Joanna och skrattar. 

Blickar Joanna framåt kommer hon högst troligen fortsätta i samma tempo och utveckla ännu fler ben att stå på. Hon skulle gärna ha någon som jobbar heltid med henne och så vill hon vidareutveckla skrivandet mer. 

– Jag är stolt över att kunna utrycka mig i skrift och önskar att fler kunde skriva och prata som vettiga människor. Många skulle dessutom vinna på att tänka en stund innan de formulerar sig, säger Joanna och man fattar vad hon menar. 

Blir du igenkänd på stan nu när du medverkat i ett känt och vältittat teveprogram? 

– Ja, faktiskt. Många, framför allt yngre killar och tjejer, kommer fram och vill ta selfies och det är både jättekul och modigt. Älskar att man vågar!

Och hur gick det då i den där Robinson-tävlingen på teve? Det visste vi inte när vi träffades, på Tulegatan i Stockholm. Men nu vet vi. Joanna Swica lyckades ta sig till final ihop med Annki Nilsson och Dennis Johansson, där Dennis till slut tog hem segern. Vi gissar att det inte är sista gången vi ser Joanna i rutan .